Även om jag kanske inte visat det hittills så skulle jag nog hellre ha en webbplats med mer statiska sidor som uppdateras efter hand, än en ostrukturerad blogg som istället matas med nya inlägg när det händer något. WordPress är inte så bra till just statiska sidor har jag märkt, så därför kommer jag förmodligen att byta innehållshanteringssystem så småningom. Drupal är en kandidat, men vi får se.

Därför har jag nu köpt domännamnet antoneliasson.se med tillhörande webbhotell hos City Network. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med namnet, men det kändes som att jag skulle ångra mig om jag lät det vara och någon annan tog det. Om jag nu kommer fram till något vettigt kommer jag att skriva om det här. Till den intresserade kan jag rekommendera att prenumerera på bloggens RSS-flöde som finns i Meta-menyn till höger. Har du ingen RSS-läsare kan jag rekommendera iGoogle som jag själv använde tidigare.

QR-kod är det nya. Det är en slags tvådimensionell streckkodsliknande matris som kan innehålla allt från rena sifferkombinationer till kontaktuppgifter och webbadresser. Liknande tekniker är Data Matrix, som återfinns på många plast- och pappersförpackningar, och BeeTagg som Hemmakväll använder i sina reklamutskick. Numera kan man enkelt skanna dessa, dock ej BeeTagg, direkt i sin Androidbaserade mobiltelefon med applikationen Barcode Scanner. Det finns även Java-appletar för samma ändamål till äldre telefoner och jag förmodar att Apples Iphone har någon liknande applikation. Det finns många webbtjänster som låter en skapa egna QR-koder men för att få lite större kontroll över processen kommer jag i detta inlägg att gå igenom Linuxprogrammet qrencode.

Installation och användning av qrencode

Användare av Debian/Ubuntu kan bekvämt installera qrencode från de vanliga programförråden. Den enklaste syntaxen ser ut så här:

qrencode -o bildfil.png [informationen som ska ingå i QR-koden]

För längre texter är det dock enklast att lägga informationen i en textfil som man omdirigerar standard input till med hjälp av en så kallad pipeline i Linux. qrencode kommer då att läsa informationen från denna. Taggen i inledningen skapades exempelvis med kommandot:

qrencode -o antonsblogg.png < blogglänk.txt

där blogglänk.txt innehöll texten ”http://antoneliasson.wordpress.com/”.

Telefonbokstaggar

Man kan även göra en QR-kod av ett telefonboksinlägg i vCard-format genom att skapa en fil som innehåller en text liknande denna:

BEGIN:VCARD
VERSION:2.1
N:Eliasson;Anton;;;
FN:Anton Eliasson
TEL:07xxxxxxxx
EMAIL:e-post@gmail.com
END:VCARD

Det går även att exportera vCard-filen från många program som hanterar adressböcker, men för att den resulterande QR-koden skulle bli så liten som möjligt och därmed enkel att läsa tog jag bort all onödig information i en textredigerare efteråt. Du kan läsa mer om vCard-syntaxen på Wikipedia. För att kunna förstora taggen utan att den blir alltför suddig kan man använda flaggan s som ställer in pixelstorleken. Ett exempel:

qrencode -o anton.png -s 10 < Anton\ Eliasson.vcf

Den resulterande bilden kan sedan tryckas på ens visitkort exempelvis med hjälp av programmet gLabels. Inbyggt stöd för att skapa QR-kod i gLabels är dock på väg, så fortsättningsvis kanske qrencode inte behövs för den vanliga användaren. Vi får se vad framtiden har att utvisa för denna mycket spännande teknik!

För någon månad sedan behövde jag göra visitkort till mitt UF-företag Nästa Lektion UF. Du kan läsa om Ung Företagsamhet här. Frågan var vilket program som var bäst till det i en Linuxmiljö, då de flesta exempel jag sett riktar sig mot Microsoft Publisher eller diverse Adobe-program. Det finns ett par mallar till OpenOffice.org att hämta, men dessa är ofta i fel storlek eftersom det inte finns någon självklar standardiserad storlek på visitkort. Dessutom är OOo:s avancerade funktioner tämligen obegripliga för många, mig själv inkluderad. Ett annat vanligt alternativ som många använder är att göra visitkorten i Inkscape, ett fritt alternativ till Adobe Illustrator. Problemet är att Inkscape har en ganska hög inlärningströskel och tiden räckte helt enkelt inte till för att lära mig det. Till slut hittade jag en bra guide för programmet gLabels, ett program för GNOME-miljön som används för att skapa visitkort och etiketter i ett enkelt gränssnitt. Jag tänker därför summera kort hur jag gjorde i Ubuntu 10.10.

Genomgång av gLabels

Installera först programmet på valfritt sätt, förslagsvis via Ubuntus programcentral. Starta och välj att skapa en ny fil.

Inga konstigheter så långt. Nu är det dags att välja en mall till projektet. Ofta används förperforerat papper som har vissa specifika mått. Det jag använde är av Kjell & Co:s eget märke Plexgear som är kompatibelt med standarden Avery 7414. Om du planerar att skära/klippa ut korten manuellt spelar det ingen roll vilken mall du väljer, så länge måtten är rimliga för visitkort.

Därefter är det bara att börja placera ut former och text!

Så här ser de färdiga företagskorten ut. Kanske inte världens vackraste, men de är personliga och framförallt billiga att trycka! Titeln är skriven med teckensnittet Ubuntu, storlek 21 och den övriga texten har teckensnittet Sans, storlek 9. Som inspiration använde jag ”OOoAuthors Business Card”.

Dags att skriva ut. Eftersom jag inte har någon lämplig skrivare hemma valde jag att skriva ut till PDF som jag skrev ut på en av skolans laserskrivare (modell större). Under fliken ”Etiketter” i utskriftsalternativen går det att välja att skriva ut beskärningsmarkeringar, vilket är användbart om man ska skära/klippa ut korten manuellt. Alternativet kantlinjer (print outlines) är användbart för att säkerställa att den valda mallen verkligen är rätt för pappret som används. Det går annars att ändra mall i efterhand under Arkiv -> Egenskaper i huvudfönstret.

Här syns det färdiga resultatet. Jag passade även på att göra personliga visitkort, inspirerade av Canonicals visitkort framtagna för Ubuntu members. Prickmönstret på baksidan är en så kallad QR-kod som innehåller en textsträng med min kontaktinformation i vCard-format. Informationen kan skannas med exempelvis Android-appen Barcode Scanner och läggs då till i telefonboken. Läs mer om hur QR-kod kan genereras i Ubuntu i detta blogginlägg. Just här har jag censurerat den för att inte sprida mitt telefonnummer över hela Interwebb.

Slutligen lite reklam

Till vänster är pappret från Kjell & Co som fungerade alldeles utmärkt. Till höger är liknande papper köpt på Clas Ohlson, eftersom det var slut hos Kjell när behovet var akut. Båda arken har blivit misshandlade ungefär lika mycket i min gamla bläckstråleskrivare (HP PSC 1350). Som synes har den stora problem med placeringen på sidan men det jag vill poängtera är att Clas Ohlson-pappret faller sönder bara man tar i det! När jag provade det i skolans betydligt mer brutala kopiator blev resultatet konfetti överallt. Undvik alltså den sorten.

Pappret som är den enda egentliga utgiften för dessa visitkort kostar 79 kr för 20 ark á 10 kort. Det innebär att varje kort kostar omkring 40 öre att tillverka, vilket verkar vara ungefär det billigaste man kan komma undan med i sammanhanget utan att tumma för mycket på kvaliteten.

Efter lite prisjämförelser landade valet på City Cloud. De har en månadskostnad på cirka 180 kr vilket inte är det billigaste alternativet, men fördelen är att servern bara kostar pengar när den används. Avstängd kostar den bara runt 50 kr per månad för själva lagringsutrymmet på servern och ungefär 20 öre i timmen då den är påslagen. Jag räknar därför med att få betala cirka 70-90 kr per månad med min nuvarande användning.

Som operativsystem valde jag CentOS 5.5 eftersom det har ryktet att vara både stabilt och säkert och även är ett av de vanligaste operativsystemen för just servrar. Dessutom ville jag lära mig något nytt efter att nästan uteslutande sysslat med Ubuntu de senaste åren. Nedan följer guider för hur själva operativsystemet konfigurerades och hur Minecraft-servern och Bittorrent-klienten installerades. De båda tjänsterna fungerar oberoende av varandra och du behöver givetvis inte installera båda om du inte vill.

Inledande konfiguration

Det första jag gjorde var att logga in via VNC som root för att ändra lösenord (passwd) och ta reda på serverns IP-adress (ifconfig) för att senare kunna ansluta via SSH. Inledande SSH-anslutningar var dock extremt långsamma på grund av att klienten först försöker logga in med GSSAPI, ett protokoll som servern inte stödjer. Jag löste det genom att enligt detta blogginlägg stänga av det i klientens SSH-konfiguration:

anton@atrus:~$ echo GSSAPIAuthentication no >> ~/.ssh/config

Därefter gick det betydligt fortare att ansluta via SSH:

anton@atrus:~$ ssh root@serverns-ip

Om du använder en annan klient, exempelvis PuTTY, är det inte säkert att du har detta problem.

localhost är inget fint namn, så jag ändrade det till något finare i /etc/hosts:

[root@localhost ~] # vi /etc/hosts
# Do not remove the following line, or various programs
# that require network functionality will fail.
#127.0.0.1              localhost.localdomain localhost
127.0.0.1               localhost.localdomain monolith
::1             localhost6.localdomain6 localhost6

Jag använde vim som texteditor för att det skulle gå lite fortare, men om du inte är van vid vim kanske du vill använda nano istället, som också följer med CentOS vid installation. Jag minns inte riktigt om det räckte med att starta om nätverket (service networking restart) för att det nya namnet skulle gälla, eller om det gör det först efter omstart. Prova dig fram

Konfigurera brandväggen för att blockera allt utom de specificerade portar som servrarna använder med det inbyggda konfigurationsverktyget:

[root@monolith ~]# system-config-securitylevel-tui

Ändra security level till enabled och tryck på customize. Låt SSH vara ikryssat och lägg till de portar du kommer änvända under other ports. Hos mig är det 25565:tcp för Minecraft-servern respektive 51513:tcp och 51413:udp för Bittorrentklienten. Portarna avgränsas med mellanslag. När du är klar trycker du OK två gånger. Inställningarna börjar gälla direkt.

Du bör säkra upp inloggningen till root genom att använda RSA-nycklar och stänga av lösenordsautentisering för root i /etc/ssh/sshd_config. Läs mer om detta i Hunds utmärkta guide.
Generera nya RSA-nycklar på klientdatorn och ladda upp via SSH:

anton@atrus:~$ ssh-keygen -t rsa -b 4096
anton@atrus:~$ scp .ssh/monolith_rsa.pub root@serverns-ip:.ssh/authorized_keys

Ändra sedan följande i serverns /etc/ssh/sshd_config:

PermitRootLogin without-password
StrictModes yes

RSAAuthentication yes
PubkeyAuthentication yes
AuthorizedKeysFile      .ssh/authorized_keys

PasswordAuthentication yes

Ändra filrättigheter för nyckeln och starta om SSH:

[root@monolith ~]# chmod 600 .ssh/authorized_keys
# service sshd restart

Nu går det inte att logga in som root via SSH om man inte har den privata nyckeln som endast ska finnas på din egen klientdator. Andra användare kan dock logga in med enbart lösenord.

Nästa steg är att installera fail2ban, ett program som automatiskt bannar ip-adresser efter ett antal felaktiga inloggningar. Hunds tidigare omnämnda guide täcker i stort sett även detta så jag nöjer mig med en sammanfattning av mina inställningar:

[root@monolith ~]# tar xjf fail2ban-0.8.4.tar.bz2
# cd fail2ban-0.8.4
# python setup.py install
# vi /etc/fail2ban/jail.conf

Ändra där följande:

# "bantime" is the number of seconds that a host is banned.
bantime  = 600

---

[ssh-iptables]

enabled  = true
filter   = sshd
action   = iptables[name=SSH, port=ssh, protocol=tcp]
logpath  = /var/log/secure
maxretry = 3

---

[vsftpd-iptables]

enabled  = true
filter   = vsftpd
action   = iptables[name=VSFTPD, port=ftp, protocol=tcp]
logpath  = /var/log/vsftpd.log
maxretry = 3
bantime  = 1800

Och lägg till i autostart:

[root@monolith ~]# cp /root/src/fail2ban-0.8.4/files/redhat-initd /etc/init.d/fail2ban
# chkconfig --add fail2ban
# chkconfig fail2ban on
# service fail2ban start

Fail2ban kommer sedan banna IP-adresser i bantime sekunder (600 som standard) efter tre misslyckade inloggningsförsök via SSH. Det räcker förmodligen för att stoppa de flesta brute-force-attacker samtidigt som livet inte bli alltför jobbigt för en om man skulle råka låsa ute sig själv vid något tillfälle. SFTP-servern bannar däremot i en halvtimme efter tre misslyckade inloggningsförsök. Det går bra eftersom det i värsta fall går att logga in i ett SSH-skal för att ta bort banlysningen ifall man råkat skriva in fel lösenord själv.
Man kan lägga till sin egen IP-adress som ett undantag i fail2ban om man vill, men om man som jag har dynamisk IP-adress hemma finns det ingen anledning att göra detta, eftersom den ändå skulle behöva bytas om några timmar.

Minecraft-server

Installera Java. Finns i förråden men jag ville ha senaste och laddade därför ner det 64-bitars RPM-paketet från Java.com och installerade:

[root@monolith ~]# wget http://javadl.sun.com/webapps/download/AutoDL?BundleId=43874 -o jre-6u23-linux-x64-rpm.bin
# chmod +x jre-6u23-linux-x64-rpm.bin
# ./jre-6u23-linux-x64-rpm.bin

Kontrollera att Java är korrekt installerat:

[root@monolith ~]# java -version

Installera screen som används för att köra servern som en demon:

[root@monolith ~]# yum install screen

Skapa nu en ny användare som kommer att köra Minecraft-servern. Jag kallade den just minecraft:

[root@monolith ~]# adduser minecraft
# passwd minecraft

Logga in som den nya användaren och installera servern:

anton@atrus:~$ ssh minecraft@serverns-IP
[minecraft@monolith ~]$ mkdir MCServer
$ cd MCServer
$ wget http://minecraft.net/download/minecraft_server.jar

Lägg till ett skript i /etc/init.d/ som autostartar servern (som root). Jag kopierade in koden på denna sidan och gjorde några mindre ändringar.

[root@monolith ~]# vi /etc/init.d/minecraft

Ändra variablerna USERNAME, MCPATH och BACKUPPATH för att passa din installation. Jag ändrade dessutom funktionen mc_backup() till följande:

mc_backup() {
  if ps ax | grep -v grep | grep -v -i SCREEN | grep $SERVICE > /dev/null
  then
    echo "Backing up minecraft data"
    if [ -f $BACKUPPATH/world-$(date "+%F_%H.%M.%S").tar.gz ]
    then
      echo "Backup data already exists in $BACKUPPATH! No backup done."
    else
      as_user "cd $MCPATH && tar czf $BACKUPPATH/world-$(date +%F_%H.%M.%S).tar.gz world"
    fi
    echo "Backing up the minecraft server executable"
    if [ -f "$BACKUPPATH/minecraft_server-$(date "+%F_%H.%M.%S").jar" ]
    then
      echo "Minecraft executable already exists in $BACKUPPATH! No backup done."
    else
      as_user "cd $MCPATH && cp minecraft_server.jar \"$BACKUPPATH/minecraft_server-$(date "+%F_%H.%M.%S").jar\""
    fi
  fi
  echo "Backup complete"
}

Lägg till i autostarten:

[root@monolith ~]# chkconfig --add minecraft
# chkconfig minecraft on

Du startar sedan Minecraft genom att som root köra service minecraft start. För att ta manuell kontroll över sessionen kan du logga in som användaren minecraft och köra screen -r. När du är klar lämnar du ifrån dig kontrollen över sessionen genom att trycka Ctrl-A och sedan Ctrl-D. För att skapa en backup av Minecraft-servern kör du service minecraft backup som root. En tar.gz-fil skapas då i mappen du angivit som BACKUPPATH. Eventuellt uppdaterar jag guiden för att ställa in schemaläggning av säkerhetskopieringen med hjälp av cron i ett senare skede.

Seedbox

Jag installerade Bittorrent-klienten Transmission från källkod enligt denna guiden. För att kunna bygga saker behövs ett antal verktyg och bibliotek först installeras:

[root@monolith ~]# yum install gcc gcc-c++ m4 make automake libtool gettext openssl-devel pkgconfig perl-libwww-perl perl-XML-Parser curl curl-devel libevent-devel libevent libidn-devel zlib-devel which
# yum upgrade

Enligt guiden bör man tydligen installera intltool från källkod för att få nyaste versionen. Jag vet inte riktigt varför, men det fungerar hur som helst. Ändra länken och filnamnen till senaste versionen som du hittar här.

[root@monolith ~]# mkdir src
# cd src
# wget http://ftp.gnome.org/pub/gnome/sources/intltool/0.40/intltool-0.40.6.tar.gz
# tar xzf intltool-0.40.6.tar.gz
# cd intltool-0.40.6
# ./configure --prefix=/usr
# make
# make install

Installera därefter Transmission. Senaste versionen hittar du här.

[root@monolith ~]# cd ~/src
# wget http://download.m0k.org/transmission/files/transmission-2.13.tar.bz2
# tar xjf transmission-2.13.tar.bz2
# cd transmission-2.13
# ./configure --prefix=/usr
# make
# make install

Nu är Transmission installerat men måste först konfigureras innan det kan användas. Vi skapar först en ny användare som kommer att köra Transmission-demonen. Det är också denna användaren du kommer att logga in som via SFTP senare:

[root@monolith ~]# adduser transmission
# passwd transmission

Ladda ner och installera skriptet som startar Transmission automatiskt:

[root@monolith ~]# wget -O /etc/init.d/transmissiond http://pastie.org/pastes/962731/download
# chmod 755 /etc/init.d/transmissiond
# chkconfig --add transmissiond
# chkconfig --level 345 transmissiond on

Du kan sedan kontrollera Transmission genom kommandot service precis som med Minecraft-servern. För att generera ett par standardkonfigurationsfiler måste vi starta tjänsten en gång, och sedan stoppa den igen:

[root@monolith ~]# service transmissiond start
# service transmissiond stop

Nu ska vi ändra ett par inställningar i den nya konfigurationsfilen /home/transmission/.config/transmission/settings.json. Det går utmärkt att göra med kommandot sed som den ursprungliga guiden beskriver, men för att du ska få lite förståelse för hur konfigurationsfilen ser ut rekommenderar jag att du gör det manuellt i en texteditor (vi eller nano exempelvis):

[root@monolith ~]# vi /home/transmission/.config/transmission/settings.json

Ändra där rpc-whitelist-enabled till true, rpc-authentication-required till true, samt rpc-username och rpc-password till ett valfritt användarnamn och lösenord som kommer att användas för att logga in i webbgränssnittet. Lösenordet kommer att hashas vid första uppstarten och står därmed inte i klartext särskilt länge. Standardmappen för nerladdningar är /home/transmission/Downloads och anges av inställningarna download-dir och incomplete-dir i settings.json. Du kan ändra det till valfri plats där din transmission-användare har skrivrättigheter. Skapa mappen om den inte finns:

[root@monolith ~]# mkdir /home/transmission/Downloads
# chown -R transmission:transmission /home/transmission/Downloads

Nu är vi redo att starta Transmission-demonen skarpt:

[root@monolith ~]# service transmission start

Webbservern bör komma upp direkt och vara tillgänglig på port 9091. Exempel: http://din-ip-adress:9091.

Nu är konfigurationen i princip klar. Jag nöjde mig med den inbyggda brandväggen som vi ställde in i avsnittet inledande konfiguration. För att hämta dina nerladdade filer kan du använda protokollet SFTP som körs av SSH-servern som redan är installerad. Använder du klienten Filezilla ansluter du genom att gå in i Arkiv -> Platshanteraren och skapar en ny plats. Servertypen är SFTP och inloggningstypen är ”normal”. Ange sedan din IP-adress, ditt användarnamn och ditt lösenord och klicka sedan på ”anslut”. Vanliga UNIX-rättigheter gäller, så du kan även ladda upp filer till de mappar där användaren transmission har skrivrättigheter.

Vill du hellre använda det mindre säkra men mer tillgängliga protokollet FTP kan du installera servern vsftpd med hjälp av yum. Dess konfigurationsfil hittar du sedan i /etc/vsftpd/vsftpd.conf.

Övrigt

Jag ville ge användaren minecraft möjlighet att stänga av systemet för att slippa logga in som root varje gång. Användaren ska dock inte få köra några andra kommandon som root. Jag löste det genom att lägga till följande rader i sudoers:

[root@monolith ~] # visudo
## Allows members of the users group to shutdown this system
%users ALL= NOPASSWD: /usr/bin/halt

Sudoers redigerar du med kommandot ”visudo”, alternativt ”EDITOR=nano visudo” om du föredrar texteditorn nano. Lägg sedan till användaren minecraft i gruppen users:

[root@monolith ~]# usermod -a -G users minecraft

Systemet kan sedan enkelt stängas av genom att köra sudo halt. Inget lösenord behöver då anges. En möjlig säkerhetsrisk, men det värsta som kan hända är trots allt bara att systemet stängs av.

Det var det hela. Lycka till!

sudo ./paketinstallerare.sh ppa install upgrade

kommer skriptet att lägga till PPAn, uppdatera förråden, installera alla paket i paketlistan samt uppgradera alla paket. Du bör ange ppa före install för att skriptet även ska kunna installera de paket som inte finns i Ubuntus standardförråd. För att se alla alternativ kan du köra skriptet utan argument. Det finns en specialare som ser ut så här:

sudo ./paketinstallerare.sh spotify

som lägger till Spotifys förråd, GPG-nyckel samt installerar programmet. Denna specialåtgärd krävs eftersom Spotify angett en deb-rad som ska rakt in i /etc/apt/sources.list istället för en vanlig ppa:-rad.

Nedan följer skriptet i sin helhet. Missa inte heller min helt nya skriptsamling här på bloggen, där jag samlar mina allra bästa skript. Eftersom vi svenskar är lite intelligentare än amerikaner behöver jag säkert inte gå igenom att du använder mina skript helt på egen risk och att jag inte kan garantera deras funktion på ditt system

#!/bin/bash
# Installerar allt du kan tänkas behöva. Lägg alla paket att installera i ./paketlista
# (ett paket per rad) och alla PPA att lägga till i ./ppalista (ett ppa per rad).

if [ "$UID" != 0 ]; then
 echo "Skriptet behöver köras som root (sudo $0)"
 exit 1
fi

show_usage () {
 echo "Användning:"
 echo -e "$0 install\tInstallera paket från paketlista"
 echo -e "$0 remove\tTa bort paket från paketlista"
 echo -e "$0 ppa\tLägg till PPAn från ppalista"
 echo -e "$0 update\tUppdaterar förråden"
 echo -e "$0 upgrade\tInstallerar alla uppgraderingar"
 echo -e "$0 spotify\tInstallerar Spotify för Linux preview"
}

# inga argument
if [ "$#" == 0 ]; then
 show_usage
 exit 2
fi

# kontrollera att angivna kommandon finns
for arg in $@; do
 case $arg in
 install|remove|ppa|update|upgrade|spotify)
 ;;
 *) # skriptet kommer aldrig hit vid korrekt användning
 show_usage
 exit 2
 esac
done

for arg in $@; do
 case $arg in
 install) # installera program från paketlista
 if [ -f paketlista ]; then
 apt_ary=()
 fail_ary=()
 while read paket; do
 apt-cache show $paket &> /dev/null
 if [ "$?" == 0 ]; then
 apt_ary+=( $paket )
 else
 fail_ary+=( $paket )
 fi
 done < paketlista

 apt-get -y install ${apt_ary[@]}

 if [[ $fail_ary ]]; then
 echo "Följande paket kunde inte hittas:"
 echo ${fail_ary[@]}
 fi
 else
 echo "paketlista kunde inte hittas!"
 fi
 ;;
 remove) # ta bort program från paketlista (vad man nu skulle vilja göra det för)
 if [ -f paketlista ]; then
 apt_ary=()
 fail_ary=()
 while read paket; do
 apt-cache show $paket &> /dev/null
 if [ "$?" == 0 ]; then
 apt_ary+=( $paket )
 else
 fail_ary+=( $paket )
 fi
 done < paketlista

 apt-get -y remove ${apt_ary[@]}

 if [[ $fail_ary ]]; then
 echo "Följande paket kunde inte hittas:"
 echo ${fail_ary[@]}
 fi
 else
 echo "paketlista kunde inte hittas!"
 fi
 ;;
 ppa) # lägger till PPAn från ppalista
 if [ -f ppalista ]; then
 while read ppa; do
 add-apt-repository $ppa
 done < ppalista

 apt-get -y update
 else
 echo "ppalista kunde inte hittas!"
 fi
 ;;
 update) # uppdaterar förråd
 apt-get -y update
 ;;
 upgrade) # uppgraderar alla paket
 apt-get -y dist-upgrade
 ;;
 spotify) # installerar Spotify preview (en liten specialare)
 grep spotify /etc/apt/sources.list # kollar först om PPAet redan finns i sources.list
 if [ "$?" != 0 ]; then
 echo | tee -a /etc/apt/sources.list
 echo '# Spotify preview' | tee -a /etc/apt/sources.list
 echo 'deb http://repository.spotify.com stable non-free' | tee -a /etc/apt/sources.list
 gpg --keyserver wwwkeys.de.pgp.net --recv-keys 4E9CFF4E
 gpg --export 4E9CFF4E | apt-key add -
 apt-get -y update
 else
 echo "Spotifys PPA är redan installerat!"
 fi
 esac
done

Du måste själv skapa en fil med paket att installera som du döper till ”paketlista” och lägger i samma mapp som skriptet. En paketlista kan exempelvis se ut så här:

ubuntu-restricted-extras
amsn
build-essential
conky
gimp

Om du vill att skriptet ska lägga till PPAn åt dig behöver du skapa filen ”ppalista” som du också lägger i samma mapp som skriptet. En ppalista kan exempelvis se ut så här:

ppa:ubuntu-mozilla-daily/ppa
ppa:philip5/extra
ppa:stebbins/handbrake-releases

Skriv gärna en kommentar här nedan om du gillar skriptet eller om du har förslag på förbättringar

@echo off
echo Startar Yeesha...
C:\Program\Oracle\VirtualBox\VBoxManage.exe startvm Yeesha
echo Monterar Everdunes på W:
pause
net use W: \\yeesha\Everdunes /USER:anton
echo Klar!

För att Windows ska få lite tid på sig att upptäcka Samba-utdelningen la jag in ett paus-kommando mitt i skriptet. Användaren måste alltså vänta någon sekund och sedan trycka enter för att montera hårddisken som en nätverksenhet.

Det andra skriptet som stoppar maskinen, eller egentligen pausar den och sparar tillståndet till nästa uppstart, döpte jag till Yeesha STOP.bat och innehåller följande:

@echo off
echo Avmonterar Everdunes från W:
net use W: /DELETE
echo Stoppar Yeesha...
C:\Program\Oracle\VirtualBox\VBoxManage.exe controlvm Yeesha savestate
echo Klar!

Jag fick en kommentar från en läsare som undrar hur prestandan skiljer sig om man använder inställningen ”Paravirtualiserat nätverk (virtio-net)”. Jag är inte helt hundra på vad den inställningen gör, men enligt Virtualbox-manualen handlar det om att gästen använder ett särskilt sorts nätverkskort som inte behöver emuleras av värden, vilket ska ge ökad prestanda. Tydligen är det inte svårare att använda än att ändra i Virtualbox inställningar från ”Intel PRO/1000 MT Desktop” eller vad som nu är standard till ”virtio-net”. Det är fortfarande bryggat nätverk som används, men med en annan drivrutin. Efter det startade den virtuella maskinen utan problem tack vare att Linuxkärnan redan hade inbyggda drivrutiner för virtio-net. Jag gjorde ett par nya läs- och skrivtest med en 600 MB stor fil där jag även jämförde med det emulerade nätverkskortet ”Intel PRO/1000 T Server”

Lästest virtio-net: 12 MB/s
Skrivtest virtio-net: 11,4 MB/s
Lästest Intel PRO/1000 T Server: 11 MB/s
Skrivtest Intel PRO/1000 T Server: 12,2 MB/s

Resultaten skiljde sig mindre från varandra än jag hade väntat mig. Efter det tänkte jag testa med Intel PRO/1000 MT Desktop igen men råkade då klicka på knappen som genererar en ny MAC-adress och det var inte bra. Nästa gång jag startade den virtuella maskinen ville den nämligen inte kännas vid nätverkskortet! Efter någon timmes googlande efter en lösning utan resultat gav jag upp och återställde helt enkelt Virtualbox från en backup.

En idé jag gått och funderat på ett tag är om det inte borde gå att bara crimpa fast ett par RJ45-kontakter på vanlig telefonkabel och sedan köra Ethernet genom den. Tyvärr kräver det en särskild crimptång som jag inte haft tillgång till förrän en kompis nyligen fick för sig att han behövde en. Jag fick låna den och krängde snabbt på ett par RJ45-kontakter på min telefonsladd.

De poler i kontakten som används är 1, 2, 3 och 6. Ethernet-kablar har vanligtvis 4 par , eller 8 ledare; men eftersom endast 2 par, eller 4 ledare används till 100 Mbps-nätverk så fungerar detta.

Det här hembygget skulle knappast klara specifikationerna för kategori 5-kabel, som man minst rekommenderar till Ethernet. Därav namnet kategori 0-kabel Kategori 5-kabel är partvinnad till skillnad från vanlig telefonkabel för att göra den mindre känslig för störningar. Det har jag dock inte haft några problem med ännu.

Så här ser hela sladden ut. Hoppas jag med detta inlägget uppmuntrat någon att bryta mot en standard eller två

Uppdatering 10 dec 2010: Det kanske finns en anledning till att just kategori 5 används till Ethernet… Min hembyggda variant fungerar bra hemma på landet men den var inte lika kaxig längre när den kom till storstan och behövde brottas med störningar från elnät och annat. För tillfället har vi en tävling i skolan om vilken klass som pyntar sina skåp bäst. Tanken var att använda denna julesladden för att spela Julradio i min dator i skolan, men det sket sig för juleswitchen ville inte ens kännas vid att sladden var inkopplad. Den får alltså stanna här hemma där den trivs bäst.

Många har nog hört talas om programmet tune2fs som kan användas direkt mot blockenheter för att minska antalet eller helt ta bort de reserverade blocken. Något jag upptäckte alldeles nyss är dock att programmet även kan användas på Truecrypt-volymer. Kommandot mount avslöjade att Truecrypt skapar en blockenhet under /dev när en volym monteras:

$ mount
...
/dev/mapper/truecrypt2 on /media/truecrypt2 type ext3 (rw)

Det gjorde det enkelt att ta bort de reserverade blocken med

$ sudo tune2fs -r 0 /dev/mapper/truecrypt2
tune2fs 1.41.11 (14-Mar-2010)
Sätter antal reserverade block till 0

Och vips har man fått lite mer plats i sin hemliga låda!

• Börja med att läsa igenom denna guiden i VirtualBox-manualen, som är den jag utgår från.
• Installera Windows-versionen av Oracles VirtualBox, och installera sedan valfri Linuxdistribution i en ny gäst i VirtualBox. Jag använde Ubuntu 10.04 Minimal CD. Var noga med att ställa in nätverket till bryggat med ditt nätverkskort och inte NAT som är standard. Annars kommer värden och gästen inte kunna kommunicera med varandra.
• Ta reda på vad Windows kallar hårddisken med Linux-filsystemet i Diskhantering (högerklicka på Den här datorn -> Hantera). Min syns i följande skärmdump som Disk 1. Den är formaterad med EXT4 och visas därför som ”okänd”. Rime är den gamla lagringsdisken formaterad som ext2 och monterad med IFS Driver.

Skapa en ny VMDK-fil från kommandotolken med ett kommando liknande detta:

C:\Documents and Settings\Anton\.VirtualBox\HardDisks>\Program\Oracle\VirtualBox\VBoxManage.exe internalcommands createrawvmdk -filename .\Everdunes.vmdk -rawdisk \\.\PhysicalDrive1
Oracle VM VirtualBox Command Line Management Interface Version 3.2.8
(C) 2005-2010 Oracle Corporation
All rights reserved.

RAW host disk access VMDK file .\Everdunes.vmdk created successfully.

Kalla den vad du vill, jag brukar döpa mina hårddiskar efter olika Ages i Myst-spelen, i detta fallet Everdunes. Var mycket noga med att välja rätt PhysicalDrive.

• Lägg till hårddisken i VirtualBox hanterare för virtuella media. Notering: 1 GB räckte inte till root-filsystemet på en Ubuntu-server. 2 GB borde dock fungera (min använder efter installation 1,3 GB).

• Lägg till din hårddisk i /etc/fstab i den virtuella maskinen. Min rad ser ut så här:

# Everdunes on /dev/sdb1
UUID=blablabla    /media/Everdunes    ext4    defaults    0    0

UUID får du reda på med kommandot blkid.

• Installera samba. I Ubuntu/Debian görs det enklast med kommandot

sudo aptitude install samba

• Lägg till en utdelning i /etc/samba/smb.conf. För mig ser det ut som följande:

[Everdunes]
read only = no
guest account = anton
guest ok = yes
write list = @anton

Jag är inte säker på att det är helt optimala inställningar men det fungerar någorlunda. Bättre förslag är välkomna i kommentarerna

• Starta om samba-servern:

sudo service smbd restart && sudo service nmbd restart

• Vänta en minut på att saker ska börja fungera, sedan kan du komma åt utdelningen från värddatorn eller annan dator i nätverket:

Resultat

Jag gjorde några tester för att kolla prestandan. De bestod i att jag kopierade en 800 MB stor fil fram och tillbaka och mätte hur lång tid det tog, för att sedan räkna ut överföringshastigheten.

Kopiera gäst -> värd (lästest): 14 MB/s
Kopiera värd -> gäst (skrivtest: 12,7 MB/s
Kopiera gäst -> nätverk (lästest): 7,5 MB/s
Kopiera nätverk -> gäst (skrivtest): 5,7 MB/s

Värden kör Windows XP Home, gästen är Ubuntu-servern. Nätverk är en annan dator som kör Windows XP, kopplad med nätverkskabel genom en 100 Mbps-router (ger maximal överföringshastighet på ungefär 12 MB/s). Vid samtliga tester gick processoranvändningen på värden upp till max. Vid det lokala skrivtestet fick filerna ägaren anton i gruppen anton, med rättigheterna rwx-r–r–. Vid skrivtestet över nätverk fick de dock ägaren nobody i gruppen nogroup, med samma filrättigheter. Det gör att de inte gick att ta bort efter att de kopierats, men det får bli ett senare problem eftersom det är enkelt att bara öppna den virtuella maskinen och köra ett sudo chown-kommando för att fixa det.

Som avslutning kan jag säga att det här är en ”lösning” som jag inte rekommenderar till särskilt många. Kör du Windows och Linux ungefär lika mycket är NTFS fortfarande det bästa alternativet, då det har stöds så bra i både Linux och Windows. För oss nördar som inte vill använda NTFS av en eller annan anledning fungerar detta tillräckligt bra för att vara användbart, även om prestandan är mycket sämre.

Första anblicken var inget vidare, någon liten handyman hade lossat alla skruvar på baksidan och inuti nätaggregatet så det låg en massa grejer lösa i lådan. Dessutom fungerade nätaggregatet inte, det stängde av sig direkt. Första FSP-agget jag sett lägga av… Jag bytte ut det mot ett annat och då tuffade datorn igång, och då upptäckte jag defekt nummer två, ett värmeskadat grafikkort. Jag tog ingen bild på det, men det såg ut ungefär som på bilderna i detta inlägget: http://antoneliasson.wordpress.com/2010/05/15/ett-lan-som-blev-sadar/.

Eftersom jag inte hade något att förlora så prövade jag lyckan igen och grillade kortet i ugnen på 200 °C i 10 minuter. Den här gången la jag det upp och ner i ugnen för att lättare kunna palla upp det på aluminiumfoliebollarna. Det visade sig vara en mycket dålig idé. Medan jag stod vid diskbänken och sköljde bort dammet från kylflänsen (oslagbart, går nog 10 gånger fortare än med tryckluft) hörde jag ett klonkande ljud upprepade gånger från ugnen.

Uh-oh

Inte bra alls!

De hålmonterade kondensatorerna hade lossnat och fallit ur sina monteringshål! Även en 4-pinnars kristalloscillator hade lossnat. Ajajaj, det här innebär extraarbete. Jag lät grafikkortet ligga kvar i 10 minuter, sedan öppnade jag luckan och lät allt svalna i drygt 20 minuter. Sen var det bara att sätta sig ner med lödstationen och försöka sätta dit kondensatorerna igen. Det var betydligt svårare än att byta kondingarna på ett moderkort, för då följer det mesta av lödtennet med komponentbenen, men här satt allt kvar i hålet. Det verkade stört omöjligt att få hela hålet tillräckligt uppvärmt rakt igenom för att tennet skulle smälta. Till slut gav jag upp och ”ytmonterade” bara kondensatorerna, det vill säga jag satte en klick lödtenn på hålet och lödde sedan dit benen i den.

Fint va? Nej inte särskilt. Men det fungerade i alla fall. Ränderna och pluttarna var borta, däremot blinkade skärmen svart ungefär var 15e sekund när jag hade startat Windows. Men det berodde antagligen på trasiga grafikdrivrutiner för det slutade direkt när jag hade startat om datorn och istället startat Ubuntu 10.04 från en Live-CD.

Det var det, nu till nästa fynd: routern!

Släng sönder? Inte en chans!

Det trådlösa nätverkskortet verkar dött i den, annars verkar den okej. Så jag skulle nog säga att den är fullt användbar trots detta, kanske inte som just trådlös router dock (duh). Vissa sådana här kan man köra OpenWRT på så jag var bara tvungen att kolla vad för grejer som satt i den.

Realtek RTL8650B? Ingen OpenWRT då… Men det är forfarande en fungerande 4-portars switch med DHCP-server, skrivarserver och lite annat kul. Slutligen någon slags stereoanläggning som jag fick av min favorit-skrotnisse själv! Den ska jag kika på imorgon.